Redan nu ska vi bestämma vad vi vill bli när vi är stora, redan i nian skulle vi veta vad vi vill jobba med för att kunna få den utbildningen som behövs till jobbet vi vill ha. Jag var helt säker på att jag skulle bli läkare upp till mitten av nian, i många år hade jag varit helt säker på detta. Men även det var endast en fas med vad jag ville bli, som att man vill bli prinsessa när man är liten eller sångerska när man är runt tio. När jag insåg att jag är rädd för sprutor och blod så slog det mig att läkare var inget för mig. Lite innan det var dags att välja inför gymnasiet bestämde jag mig för att jag vill jobba som psykolog. Nu är jag inte lika inställd på det längre... För att ens komma in på en utbildning för att bli psykolog måste man ha toppbetyg i nästan alla ämnen samt höga meritpoäng. När man väl har kommit in på utbildningen så ska man klara av den med fortsatt höga betyg. Sen om man väl får ett jobb så ska man behöva slita ut sig och förändras psykiskt. Allt detta för en ganska hög lön.

Enligt statistiska centralbyrån tjänar kvinnor 207 200 kr om året medan män tjänar 261 100 kr. Månadslönen för kvinnor är alltså cirka 17 267 kr och männens månadslön är cirka 21 758 kr. Detta är alltså medelinkomsten för de respektive könen. När man arbetar som en psykolog tjänar man runt 35 900 kr per månad, alltså ligger årsinkomsten på 430 800 kr. Detta är alltså drygt dubbelt så mycket som medelinkomsten ligger på. Detta låter väldigt lockande, men för detta behöver man arbeta ett antal år, utbilda sig ett antal år samt verkligen ha ett starkt intresse.

Jag har insett att jag vill göra något som verkligen lockar mig, förut lät psykolog väldigt lockande... Men efter allt som står i tidningarna etc. så vet jag inte om det är något för mig. Idag läste jag till exempel om en man som gav sin fru abortpiller trots att hon inte ville göra abort så gav han henne abortpiller utan att hon visste det, hon upplevde smärtor som fick henne att undra om hon skulle dö. Hon miste sitt barn. Hur sjukt är inte detta?! Vad tänker mannen med?! Usch! Jag blir seriöst så förbannad.

Jag funderade vidare på ifall jag skulle jobba som psykolog för barn, men dessa unga flickor och pojkar som blir illa behandlade så att de tar till med hemska åtgärder är inget jag skulle klara av. Att se ett barn lida, nej. Självklart skulle det vara underbart att få barnet att må bra igen, men det är inte alltid det går. Att veta vad barnet har varit med om och försöka vara professionell är inget jag skulle klara av. Detsamma gäller självklart vuxna.

Så vem vet, snart kanske ni ser mig på bilder på sociala medier där jag är One Directions vattenflicka.. Ingen vet ;)

xo